DE ENSAMMA MÄNNEN


”Jag har anpassat mitt
liv efter mig själv”


TEXT: ÅSA PASSANISI FOTO: JONAS ENG

Enligt en ny forskningsrapport känner sig män ofta mer ensamma än kvinnor.
Magnus Berg, 49, har levt själv i 25 år – men drömmer fortfarande om att träffa den stora kärleken.
– De finns en föreställning om den ensamme mannen som en misslyckad byfåne, jag känner inte igen mig i den beskrivningen. Jag har bara inte träffat någon. Jag har svårt att bli kär.

M

agnus Berg beskriver sig själv som en ensam men aktiv man. Liksom många andra singelmän har han i perioder arbetat lite för mycket, sovit lite för lite och kanske hängt lite för mycket på krogen. I dag ser han att delar av livet varit en flykt, ett sätt att slippa komma någon nära.
Samtidigt har Magnus alltid gillat att rå om sig själv. Relationer blir ofta för kravfyllda, tycker han.
– Jag har haft prestationsbundna jobb och återkopplar det i min kontakt med kvinnor. Jag måste vara perfekt, hon måste vara perfekt, och med det sättet att resonera blir det svårt att träffa någon.

Magnus har bara varit kär i några få kvinnor. En av dem förlovade han sig med, men ju äldre han blivit, desto svårare har han haft att ”känna något”.

Det är klart att jag drömmer om att bli förälskad men jag har anpassat mitt liv efter mig själv, jag vet inte hur någon skulle kunna rubba på mina invanda mönster. På söndagar tittar jag exempelvis alltid på Formel 1. Ingen människa på jorden skulle kunna få mig att sluta med det.

I stället för ”barn och fru” har Magnus sin hund Enzo, ett fåtal nära vänner och lågfrekvent telefonkontakt med släkten.
– Jag är nog typisk svensk, funderar han.

20160211 Karlskrona.
Magnus Berg har levt ensam i 25 år.

Foto: Jonas Eng 20160211 Karlskrona.
Magnus Berg har levt ensam i 25 år.

Foto: Jonas Eng

Hur menar du?
– Svenskar är bra på att rå om sig själva. Vi är ju uppfostrade till att bli självständiga och oberoende. Jag har egentligen inga problem med det, men jag kan sakna att jag aldrig fick några barn. Jag älskar barn och tror att jag hade blivit en bra pappa.

Varför tror du att män känner sig mer ensamma än kvinnor?
– Vi är känslomässigt omogna och impulsiva, vi pratar inte känslor. I stället drar vi oss undan. Kvinnor har nog ofta en bredare bekantskapskrets, de gråter ut hos sina vänner och umgås på ett annat sätt. Dessutom tror jag att tjejer har lättare att komma vidare efter en brusten relation. Vi män fastnar på ett annat sätt.

Magnus närmsta vänner lever ungefär som han. Lugna, stillsamma liv, utan partners. Tidigare var det annorlunda. Då var han mer av en social kameleont. Vänner fanns det gott om, överallt.
Men efter en utmattningsdepression för 17 år sedan förändrades livet.
– Jag blev tvungen att se över mina vanor. Det blev en naturlig gallring av vänner. Tidigare var jag den roliga killen som alltid bjöd på drinkar. I dag har jag ett par, tre nära vänner, som jag träffar lite då och då. Att hela tiden vara i gång och umgås med allt och alla, intresserar mig inte längre.

20160211 Karlskrona.
Magnus Berg har levt ensam i 25 år.

Foto: Jonas Eng 20160211 Karlskrona.
Magnus Berg har levt ensam i 25 år.

Foto: Jonas Eng

I stället engagerar sig Magnus i tre ideella föreningar.
– Att göra bra saker för andra får mig att må bra. Varje julafton delar jag ut mat till hemlösa, till exempel. Det är ingen stor uppoffring för mig. Jag har ju inget annat att göra och jag mår bra av att glädja andra.
När jag frågar Magnus vad han gör på sin semester rynkar han på näsan och svarar:
– Jag har aldrig semester. Vad ska jag med semester till? Jag kan ta med min hund i en husbil ett par dagar, såna minigrejer funkar, men om jag ska åka på semester vill jag helst göra det tillsammans med någon. Annars blir det inte roligt.
Varför tror du att svenskarna kallas för världens ensammaste folk?
– Vi är blyga och inbundna. Vi lever ensamma. Men samtidigt är det kanske så vi vill ha det? Jag har blivit ganska bekväm i min ensamhet och accepterat den. För min del är det okej, även om jag fortfarande någonstans hoppas att jag någon gång ska få uppleva den stora kärleken igen.

De ensamma männen

• Vår kartläggning visar att betydligt fler män än kvinnor i åldern 35–39 år lever ensamma – i alla Sveriges kommuner. På flera håll är de ensamma männen dubbelt så många, och ibland fyra till fem gånger fler. I Borås fanns till exempel förra året 102 ensamhushåll bland männen och 22 bland kvinnorna. I Tidaholm var 22 män ensamstående, jämfört med 8 kvinnor. I Stockholms kommun är siffrorna för män: 7365 respektive 4782 för kvinnor.

Var femte gift man i medelåldern saknar en nära vän, enligt SCB.
• 17 procent av männen och 11 procent av kvinnorna har ingen nära vän, vilket blir vanligare med stigande ålder och mer tydligt för männen än för kvinnorna. I 65–74-års åldern har 26 procent av männen och 13 procent av kvinnorna ingen nära vän.

Undersökningen är gjord av Inizio på uppdrag av Aftonbladet inom ramen för Schibsted/Inizios opinionspanel som speglar svenska folket. Målgruppen är allmänheten 16 år och äldre. Undersökningen omfattar 1348 intervjuer bland allmänheten under perioden 9–15 februari 2016 och är genomförd som en webbundersökning.

KRÖNIKA


”Få vuxna vågar erkänna att de inte har några vänner”


TEXT: ROBERT LAUL

Av alla skam- och skuldkänslor vi släpar runt på måste ensamhet vara den tyngsta.
Fanns det en värre känsla som liten än ”Ingen vill vara med mig”?
Vem ställer sig upp ens i vuxen ålder och erkänner: Jag har inga vänner?

Det här handlar alltså inte om ofrivilligt singelliv som må vara ett tillstånd många vill lämna men jämförelsevis får beskrivas som ett lyxproblem: Den som saknar en partner kan få råd, stöd och tröst av vänner och bekanta.
Men den som saknar vänner och inte har någon familj, vem pratar hen med?

Bortsett från övergrepp eller traumatiska olycksfall, finns det en hemskare känsla för ett barn än ”Ingen vill vara med mig”?
Få vuxna vågar erkänna att de inte har några vänner. Och oron över att bli gammal handlar lika mycket om oron för att bli ensam, tänker jag.
Av alla skam- och skuldkänslor vi släpar runt på (som inte är kopplade till sjukdom) måste ensamhet vara den tyngsta att bära.
• Är du en tjockis? Börja träna.
• Känner du dig blyg? Öva på att prata.
• Ser du dig som korkad? Göd ett specialintresse.
• Tycker du att du är ful? Det är subjektivt, många därute skulle säkert se dig som både söt och snygg.
• Oroad över samhällsutvecklingen? Ta reda på fakta i stället för att lyssna på de som skriker högst på sociala medier.
• Letar du efter kärlek? Här finns en uppsjö av dejtingalternativ där likasinnade kan mötas.

Ovanstående ska inte läsas som enkla saker att hantera, tvärtom. Men där finns hjälp och lösningar. En del är snabba, andra kräver längre tid och större tålamod.
Men den som ensam blivit, ensam är.
För ensamma finns inga naturliga mötesplatser eller grupper, utan de är hänvisade till samma aktiviteter som alla andra. Hade de känt sig hemma där, hade de knappast blivit ensamma från första början.
Ensamheten är en lurig motståndare, den kan smyga sig på när du minst anar det.

Om jag går till mig själv, uppfattade jag mig länge som en man med gott om vänner.
Åren gick, jag flyttade till en ny stad efter studierna, en kärleksrelation tog slut, sedan ytterligare en, några polare flyttade, vissa skaffade familj, andra försvann iväg till nya jobb och umgängen.
Plötsligt insåg jag att de enda vänner jag hade umgåtts med under en lång tid, var vänner jag druckit alkohol med på helgerna.
Det var inget fel på sällskapet, däremot var det ett fel på mig. Med mina anlag och karaktärsbrister tappade jag successivt kontrollen.

Beroendesjukdomar beskrivs ofta just som ensamhetens sjukdomar, och jag har lärt mig att det stämmer, åtminstone i mitt fall.
En missbrukare får tillfredsställelse av en drog eller ett beteende, inte av mötet med andra människor. Det kan även gälla personer som växer upp i dysfunktionella familjer eller blir medberoende senare i livet: De hamnar också i den ensamhet som ingår i missbrukets onda cirkel. Bara i Sverige räknar man med att det finns en halv miljon alkoholister, 100 000 tablett- och narkotikamissbrukare och 170 000 problemspelare. Det blir många, ensamma barn och anhöriga det.

Själv slog jag i min personliga botten i fjol, paradoxalt nog blev det vägen ur ensamheten.
En behandling och en självhjälpsgrupp är bara början på en lång resa men den har redan gett mig ett bredare perspektiv och ett förändrat liv. Jag har fått nya vänner, och jag har fått tillbaka gamla vänner som jag idag känner värdet av att umgås med nykter. Enorm skillnad, faktiskt.
Det kan tyckas onödigt att det skulle behöva gå så långt men ensamhet är en farlig fiende.
Kanske den farligaste.