ENSAM I EN RELATION
”Det är en sorg att inte kunna
dela saker med sin partner”
TEXT: CECILIA GUSTAVSSON FOTO: JONAS ENG
En kärleksrelation hjälper inte alltid – det går att känna sig ohjälpligt ensam ändå. I tystnaden vid matbordet, i familjelivet och i sängen.
– Det är ännu värre än att vara ensam själv, säger Maria, 40.
u behöver inte vara för dig själv för att känna dig ensam. Även i ett förhållande som börjat fantastiskt kan tystnaden smyga sig in. Förtroligheten försvinner och ersätts av korta samtal om vardagsbestyr.
Maria, 40, och Caroline, 45, levde båda i äktenskap där de till slut kände sig helt ensamma. Efter några år gav de upp och skilde sig.
– Min exman var allt oftare irriterad och butter, vad jag än sa. Det fanns ingen dialog alls. Efter många års försök slutade jag också att prata, det var ingen idé att försöka få någon respons, säger Maria.
Caroline berättar:
– Ensamheten kommer ju inte över en dag eller några månader, utan i små steg. Till sist befann jag mig i en situation som var helt absurd för den som såg den utifrån: Hur hamnade jag där? Där jag försöker prata med familjen vid middagen, och där han satt med sin telefon eller tidningen.
Vad är det värsta med att vara ensam trots att man är två?
– I svåra situationer, att inte få något stöd alls, säger Caroline.
Maria håller med och tillägger:
Alla förväntningar på att man ska dela saker. Det är en sorg när det inte blir så. När jag hörde om andra par som tog ett glas vin och satt och pratade när barnen lagt sig kändes vårt liv inte klokt.
Maria har tre barn, Caroline två. Båda var gifta i flera år, och märkte att de gled allt längre ifrån sina män när de fick barn. De beskriver en stor ensamhet just när de var gravida, under förlossningen och efteråt.
– Vid ett tillfälle blev jag jätteorolig över att barnet kanske var på väg alldeles för tidigt. Han tittade knappt upp när jag sa att jag var rädd, minns Maria.
– Jag var höggravid när jag såg ett program på tv där lyckliga par skulle få barn, det var hemskt att se skillnaden mot hur ensam jag kände mig, säger Caroline.
Över huvud taget beskriver de ensamheten som svårast just när de behövde den andre som mest – när de kände sig svaga eller hade en jobbig period, till exempel på jobbet. Och båda tycker att de ofta var ensamma i ansvaret för barnen.
Vad hände när ni sa till era dåvarande män att ni ville dela mer av era tankar med dem?
– Mitt ex tyckte att jag hade orimliga behov, att jag borde vara nöjd med det materiella. Om jag behövde stöd någon gång så tyckte han alltid att han hade det svårare och ville prata om sig själv i stället, säger Caroline.
– Det vidriga är att självkänslan påverkas, säger Maria. Eftersom han kunde vara så charmig och trevlig ihop med andra – var det kanske jag som var så tråkig och värdelös? Det var nedbrytande.
Hon beskriver en vanlig vardagssituation när barnen var små: Mannen kom hem när hon redan ätit med barnen. Då stängde han in sig i ett rum för att han behövde tid för sig själv. ”Hemskt”, kommenterar hon i dag.
I stället blev det att de pratade med vänner om sin ensamhet hemma. Maria gick dessutom i terapi.
– Men till slut går det inte att sitta och älta inför andra längre. Då får man göra något åt situationen. Så det slutade med skilsmässa, berättar Caroline.
– Nu bor jag själv men känner mig aldrig ensam, eftersom det är självvalt.
Inte lyckligare av att bo ihop
Forskning visar att singlar tenderar att må något sämre än de som har en kärleksrelation, även om det är en svag tendens.
Däremot är det inte självklart att bli lyckligare av att bo ihop. Men att ha en relation och vara särbo är kopplat till ett något högre välbefinnande.
En typ av ensamhetskänsla – som också kan finnas i en relation – är den existentiella. Då handlar det inte om brist på kontakt, utan en upplevelse av att inte kunna dela sina svårigheter eller problem med andra. Man upplever helt enkelt att det inte finns någon som lyssnar och förstår.
Källa: Den svenska ensamheten: Om hur olika former av ensamhet påverkar vårt välbefinnande
ATT BRYTA ENSAMHETEN
”Det går att få tillbaka gemenskapen – om båda vill”
TEXT: CECILIA GUSTAVSSON
Det går att bryta ensamheten i en kärleksrelation.
– Men då måste båda verkligen vara med på det, säger Christina Hermanrud, leg psykolog och psykoterapeut.
Ofrivilligt ensam på egen hand är en sak. Men det kan vara ännu värre att känna sig ensam trots att man är två. Det skriver psykologen Christina Hermanrud under på.
– Det är svårt att gå runt med den känslan och samtidigt veta att det finns möjlighet till närhet och gemenskap, men att det inte blir något av det. Det är en förlust av något som fanns en gång, och det blir en stor sorg: Vad är det som hänt med oss?
Ensamheten kan smyga sig in på olika sätt, menar hon: Parterna kan växa ifrån varandra och uppleva världen och livet så olika att det är svårt att prata om. Ibland växer en klyfta fram när paret får barn, kanske redan från graviditeten.
Eller så händer något som blir tabu att prata om, som en otrohet. Med tiden kan det komma allt fler saker som är svåra att prata om, och kontakten försämras ännu mer.
– Det kan också vara så att gemenskapen faktiskt bara fanns i fantasin, precis under förälskelsen. När den går över försvinner närheten.
Går det att få tillbaka gemenskapen?
– Ja. Men då gäller det att båda vill, och hjälps åt, säger Christina Hermanrud.
– Ett knep är att göra något ihop där bara ni är tillsammans, och utlämnade åt varandra. Till exempel åka båt eller vandra, alltså en aktivitet där ni måste hjälpas åt utan att störas av andra intryck.
Framför allt gäller det att prata ut.
– Ta upp hur det var när ni träffades och försök att väcka liv i det ni kände då. Prata öppet om vad som fungerar bra mellan er och vad som kan bli bättre. Vad har du för behov i relationen? Men glöm inte att tänka på vad du själv kan bidra med, så att det inte bara blir anklagelser mot den andre.
Kan det vara svårt att erkänna att man är ensam i sin relation?
– Ja, man kan känna att man sviker sin partner genom att prata med andra. Men det är det vi har vänner till.