OFRIVILLIG ENSAMHET

”Svenskar bokar inte av
en tvättid för att umgås”

TEXT: CECILIA GUSTAVSSON FOTO: JONAS ENG

Nina, 37, flyttade till Stockholm för ett drygt ett år sedan och har kämpat för att få vänner.
– Jag tvingar mig själv att försöka. Men folk är så upptagna och tycker ofta att de har ”fullt”.

et är lättare att känna sig ensam i storstäder, visar forskning. Dessutom är 30-årsåldern en riskålder. Det har Nina fått känna på. Efter att ha bott utomlands några år flyttade hon till Stockholm för ett nytt jobb som designer för digitala produkter. Hon kände ingen.

Hon hade blivit varnad för att det kunde ta lång tid att hitta vänner.
– Jag var medveten om risken. Men jag bestämde mig för att göra en social aktivitet i veckan, att tvinga mig själv vare sig jag hade lust eller inte.

Den som tror att en ofrivilligt ensam alltid är av ett speciellt slag, kufig eller extremt tyst, får tänka om. Nina är öppen, välformulerad och lättsam. En trevlig person som inte haft problem med att få kompisar tidigare. Trots det har hon fått kämpa hårt och vara aktiv för att träffa nya vänner.

Hon har tagit kontakt med gamla bekanta. Hon går på event med jobbet när det dyker upp något. Hon går på bio själv och har testat att äta på lyxkrog ensam. Hon letar också vänner via grupper på Facebook.
– Vi var fyra tjejer som träffades nyligen. Det är lite kul – alla blev förvånade att de andra var så ”normala”, säger Nina och skrattar.

Är det tabu att erkänna avsaknad av vänner?
– Personligen har jag varit uppriktig med att jag är ensam och inte känner någon här. Men vi har ganska vedertagna förväntningar på folk i 30-årsåldern: Att man ska ha hittat en livspartner, börja bilda familj, ha en etablerad umgängeskrets. Det blir lite som ett personligt misslyckande att inte leva upp till den bilden, och det är kanske inget man vill skylta med. Väldigt mycket är anpassat för tvåsamhet eller flersamhet.

Nina är uppväxt i småländska Nybro, och har bott i Cambridge, England, och Phnom Penh i Kambodja. Den mesta tiden var hon sambo med en kille, och de umgicks med många andra som också bodde där tillfälligt. Då var hon del av ett hektiskt socialt liv, eftersom alla hade lämnat sin hemmiljö.

Finns det något som är typiskt svenskt på ett dåligt sätt?
– Att människor inte alls är spontana. Till och med när folk har tvättid eller ska träna så håller de fast vid det. Ingen vill ge upp något de redan bestämt.
– Det absolut svåraste är att bli insläppt i en gruppgemenskap. Folk verkar tycka att de har ”fullt” i sitt sociala liv. Det har jag svårt att förstå. I andra länder verkar det finnas plats för fler.

När är det jobbigast att vara ofrivilligt ensam?
– Nu har jag vant mig, men innan var det stora högtider som midsommar och nyår. Nu har jag helt ärligt bestämt mig för att inte ta så hårt på det.
– Och när jag ser alla glada människor och fester på Facebook kan jag känna starkt att jag inte är en del av det där. Även om jag intellektuellt vet att folk inte har bubblande sällskapsliv hela tiden, så kan en glad grillfest vara som ett slag i magen.

Kan ensamhet bli en ond cirkel?
– Ja, men jag har bestämt mig för att inte ge upp, utan pusha mig själv. Det är som träning, det gäller att öva. Men det är klart: Om jag hör av mig till folk och det råkar vara några som inte svarar kan jag känna mig osynlig.

KÄNSLORNA KRING ENSAMHET

”Tabu att känna sig ensam”

TEXT: CECILIA GUSTAVSSON

Sociala medier gör ensamheten tydligare än någonsin.
Det menar Per Johnsson, psykolog.

Många som är ofrivilligt ensamma skäms över sin situation. På jobbet eller i skolan på måndagen vill de helst gömma sig när alla börjar prata om allt roligt de gjort i helgen.
– I stor utsträckning är det tabu att känna sig ensam. Många vågar över huvud taget inte berätta att de saknar vänner, säger Per Johnsson, docent i psykologi vid Lunds universitet.
– I dag, med det digitala flödet, syns det dessutom mycket mer om du inte har några vänner. Ensamhet har på sätt och vis blivit extra krångligt när du ser andras bilder av lyckliga relationer, vänner och sociala aktiviteter.

En undersökning visar att den ofrivilliga ensamheten är som störst i 30-årsåldern. Vad beror det på?
– De som inte träffat någon, eller har barn, i den åldern kan lätt känna sig utanför och få känslor av både skam och rädsla. Det är två saker som trycker ner oss och påverkar självkänslan.

Per Johnsson menar att mycket av hur vi klarar att skaffa vänner beror på den sociala träning vi fått under uppväxten:
– Vi har aldrig ätit så få gemensamma måltider som nu. Och att äta middag med andra är det viktigaste sociala instrumentet för att träna på att prata och vara social.
– De som är otränade vet inte hur man startar ett samtal med andra. Då går du på en eller annan mina och kanske blir ännu mer osäker.

Varför kan ensamhet vara så jobbig?
– Bilden av oss är att vi ska vara sociala varelser. Dessutom – hur omgiven av människor du än är – så kommer den stora existentiella utmaningen varje kväll: När du ligger i sängen innan du somnar. Då är du ensam även om det ligger någon bredvid. Det är en viktig stund där alla tvingas handskas med sig själva

Varför kan ensamheten kännas hemsk också ihop med andra?
– Det handlar om att du känner att ”Det här kan jag inte dela med någon”. Som i en kärleksrelation – ju fler saker det finns ni inte kan prata om, desto mer ensam känner du dig. Till slut hittar ni allt färre saker att tala om.
Men ensamhet är också nödvändig, menar Per Johnsson.
– Den som inte har viloperioder och är för sig själv riskerar att gå in i väggen. Ju mer du lär dig att stå ut med dina egna tankar, i ensamhet, desto mer lär du känna dig själv. Och desto bättre blir du då i samspelet med andra.