KRÖNIKA
”Få vuxna vågar erkänna att de inte har några vänner”
TEXT: ROBERT LAUL
Av alla skam- och skuldkänslor vi släpar runt på måste ensamhet vara den tyngsta.
Fanns det en värre känsla som liten än ”Ingen vill vara med mig”?
Vem ställer sig upp ens i vuxen ålder och erkänner: Jag har inga vänner?
Det här handlar alltså inte om ofrivilligt singelliv som må vara ett tillstånd många vill lämna men jämförelsevis får beskrivas som ett lyxproblem: Den som saknar en partner kan få råd, stöd och tröst av vänner och bekanta.
Men den som saknar vänner och inte har någon familj, vem pratar hen med?
Bortsett från övergrepp eller traumatiska olycksfall, finns det en hemskare känsla för ett barn än ”Ingen vill vara med mig”?
Få vuxna vågar erkänna att de inte har några vänner. Och oron över att bli gammal handlar lika mycket om oron för att bli ensam, tänker jag.
Av alla skam- och skuldkänslor vi släpar runt på (som inte är kopplade till sjukdom) måste ensamhet vara den tyngsta att bära.
• Är du en tjockis? Börja träna.
• Känner du dig blyg? Öva på att prata.
• Ser du dig som korkad? Göd ett specialintresse.
• Tycker du att du är ful? Det är subjektivt, många därute skulle säkert se dig som både söt och snygg.
• Oroad över samhällsutvecklingen? Ta reda på fakta i stället för att lyssna på de som skriker högst på sociala medier.
• Letar du efter kärlek? Här finns en uppsjö av dejtingalternativ där likasinnade kan mötas.
Ovanstående ska inte läsas som enkla saker att hantera, tvärtom. Men där finns hjälp och lösningar. En del är snabba, andra kräver längre tid och större tålamod.
Men den som ensam blivit, ensam är.
För ensamma finns inga naturliga mötesplatser eller grupper, utan de är hänvisade till samma aktiviteter som alla andra. Hade de känt sig hemma där, hade de knappast blivit ensamma från första början.
Ensamheten är en lurig motståndare, den kan smyga sig på när du minst anar det.
Om jag går till mig själv, uppfattade jag mig länge som en man med gott om vänner.
Åren gick, jag flyttade till en ny stad efter studierna, en kärleksrelation tog slut, sedan ytterligare en, några polare flyttade, vissa skaffade familj, andra försvann iväg till nya jobb och umgängen.
Plötsligt insåg jag att de enda vänner jag hade umgåtts med under en lång tid, var vänner jag druckit alkohol med på helgerna.
Det var inget fel på sällskapet, däremot var det ett fel på mig. Med mina anlag och karaktärsbrister tappade jag successivt kontrollen.
Beroendesjukdomar beskrivs ofta just som ensamhetens sjukdomar, och jag har lärt mig att det stämmer, åtminstone i mitt fall.
En missbrukare får tillfredsställelse av en drog eller ett beteende, inte av mötet med andra människor. Det kan även gälla personer som växer upp i dysfunktionella familjer eller blir medberoende senare i livet: De hamnar också i den ensamhet som ingår i missbrukets onda cirkel. Bara i Sverige räknar man med att det finns en halv miljon alkoholister, 100 000 tablett- och narkotikamissbrukare och 170 000 problemspelare. Det blir många, ensamma barn och anhöriga det.
Själv slog jag i min personliga botten i fjol, paradoxalt nog blev det vägen ur ensamheten.
En behandling och en självhjälpsgrupp är bara början på en lång resa men den har redan gett mig ett bredare perspektiv och ett förändrat liv. Jag har fått nya vänner, och jag har fått tillbaka gamla vänner som jag idag känner värdet av att umgås med nykter. Enorm skillnad, faktiskt.
Det kan tyckas onödigt att det skulle behöva gå så långt men ensamhet är en farlig fiende.
Kanske den farligaste.
